You can't always be a superwoman

Fnulade lite på vad jag skulle skriva om. Svårt är det alltid, att skriva så ni läsare hänger med i luddiga texter och ändå kan ta in det jag skriver så det inte bara blir ytligt..
Rubriken kanske beskriver det mesta jag vill säga?

Jag har så otroligt höga krav på mig själv, prestationsångest så de dånar om det. Fast... utan dem kanske jag inte häller skulle prestera som jag gör? Jag vill alltid vara bäst, jag vill alltid ha högsta betyg och jag vill alltid kunna glänsa. Jag blir aldrig nöjd, eller jo någon enstaka gång. Men aldrig riktigt nöjd som man vill kunna bli när man gör något. För varje gång jag har gjort något så blir jag besviken på mig själv, säger åt mig själv att jag faktiskt hade kunnat görde de lite bättre än vad jag gjorde. Ett G för mig på ett prov känns som ett IG. För får man ett G, jadå är man bara godkänd, man är inte ens bra! Bara okej. MVG ska det vara för att jag ska bli nöjd. Aldrig något mindre. Jag skulle aldrig kunna tillåta mig eller tycka att det var okej att få ett G eller ett VG på ett prov. Helt omöjligt, för MVG är det enda som spelar någon roll. För får jag ett VG på ett prov, jadå skulle jag lika gärna kunnat fått ett G eller ett IG för VG är ändå inte full pott.

Idag ska jag göra spanska för vi har ett spanskaprov på tre kapitel på måndag. Så jag har hur många glosor som helst att plugga in eftersom jag inte har varit i skolan när de har gått igenom de. Idag ska jag göra min bilduppgift som jag tog hem förut men som jag har skjutit upp. Men snart kanske jag är klar iallafall. Sen ska jag göra matte, för även om jag och två till gör matte på gymnasienivå på lektionerna så är jag ju fortfarande inte bäst. Eftersom både Hanna och Felicia är bättre, så jag måste ju plugga lite extra nu så jag ligger före. Och när jag ändå håller på med matten kan jag ju lika gärna göra matteläxan tills på fredag och den måste jag verkligen göra bra ifrån mig på. Jag ska nog ta och göra flera uträkningar på dem så jag har den bästa eftersom jag vill redovisa korrekt på vita tavlan. Jag vill ha den bästa lösningen. Sen har jag ju en So läxa att göra också, jämförelseuppgift om män och kvinnor på annonser. Idag ska jag också titta på No:n så jag kan Menscykeln och könsorgansens namn som rinnande vatten tills nästa No lektion, måste ju kunna om hon frågar! Jag måse ju också göra svenska läxan tills imorgon! Läsa i en väldigt tråkig bok (men som säkert är nyttig) och sen skriva tre meningar och självklart ska jag göra mitt bästa. Till 110% för iaf man ska ställa sig upp och prata om de eller något så måste jag ju kunna beskriva precis som jag har tänkt. Och nu... så har jag nog ändå glömt några saker men då får jag titta i min kalender! Där finns det nog.

Jadu, ni ser ju att jag har endel att göra idag. Eh, väldigt mycket. Plus att jag ska hinna räkna lite kalorier och spegla mig också. Kunskap är inte tungt att bära, eller hur? Eller jo, faktiskt så är det väldigt tungt och speciellt när man har en diagnos av "en hög grad av anorexia nervosa" att bära på. Då ska jag ju hinna tänka på hur mycket den lilla chokladmuffinsen jag åt innehöll kalorimässigt (även fast det är jag själv som har bakat den för att verkligen vara säker på att det inte är en hög dos av socker vs smör i) och sen måste jag ju fundera på middagen också. Hur mycket var det nu i den där laxbiten? Så samtidigt som jag ska lära in mig några problemlösningar i matten ska jag också fokusera på att jag inte stoppar i mig något läskigt. Alltså väldigt läskigt. Men det här är min vardag! Så det så. Kunskap är tungt att bära. Det är det, jag lovar. Och jag har definitivt inte någon SUPERWOMANHJÄRNA som kommer klara alla mina läxor och uppgifter galant, felfritt och på rinnande vatten. Mycket suckar mellan So:n och spanskan kommer det bli, och tankarna kommer rulla iväg på andra håll lite då och då. Men jag önskar, önskar att jag kunde vara en Superwoman, klok och bra. Det är min högsta dröm, perfekt är allt som har betydelse!

Förra veckan hade vi ett matteprov, fast jag gjorde det själv eftersom alla andra redan hade gjort det pga att jag bara går halvtid i skolan. THANK GOD! att jag har världens underbaraste mattelärare, Rebcka always! Jag går in i rummet, sätter mig på stolen och stirrar på matteprovet. Blackout. H och F hade några minuter innan sagt att provet var superlätt och att de säkert hade rätt på de mesta, inget svårt alls med andra ord. Men när jag satt där på stolen kände jag hur prestationsångesten rev i mig, jag klararde ingenting. Jag var så jävla värdelös. Värdelös på matte och värdelös på allt. Jag fattade ingenting, läste provet om och om igen, men allting blev suddigt. Jag kunde absolut ingenting, jag som hade gjort hela röda kursen utan ett enda fel. Tillslut klarade jag inte av mer, jag gick till Rebecka och vi satte oss i rummet. Tårarna rann nerför kinderna och jag var så generad. Det här var ju verkligen inte ett tecken på att jag var bäst, även fast jag H och F fick göra ett särskilt prov med bara svåra uppgifter. Men snäll som Rebecka är sa hon att det var okej så jag fick gå hem och göra provet i lugn och ro. Men förstår ni, bara för jag råkar få en blackout för jag blir så nervös för att jag ska lyckas prestera bäst, då börjar jag böla som en bebis.
Och om jag blir stressad nu, hur ska det gå på gymnasiet? Jag som har planer att gå på Kärrtorps. Tänk om jag inte ens kommer in där? Vad gör jag då? Min dröm att jobba inom sjukvård. Läkare helst, men hur ska jag fixa alla de där MVG:na på gymnasiet från första dagen där tills den dagen jag tar studenten. Jag kan ju inte leva upp till mina krav och mål, det är omöjligt! Och kanske räcker inte ens MVG i allt för att komma in så jag kan utbilda mig som läkare utan det behövs mer. Jag får väl tänka över allt, kanske sjuksköterska är bra nog. Eller läkare? Eller juste, jag ska ju jobba på SCÄ med Marie. Men då... jadå måste jag var helt frisk. Ännu ett problem. Jag som inte vill bli frisk? Ja ni hör ju. Jag kan fylla en bibel med mina funderingar punkt slut.