Musik, musik

Musik väcker så otroligt mycket känslor. Musik som har en text som man känner igen sig i och blir berörd av eller kanske bara en otroligt fin melodi.
När jag låg inlagd på avdelningen så lyssnade jag väldigt mycket på musik. Musik innan mat för att hålla mig någonlunda lugn, musik efter mat för att försöka dämpa rösterna som skrek i huvudet på mig men även bara under stunder jag vilade. Några låtar som alltid får mig att tänka på de två månaderna på avdelningen är Disappear, Sweet dreams och Such a lonely soul. Jag satt många kvällar ute i korridoren, i en av fotöljerna utanför mitt rum med iPoden och lyssnade. Eller låg i sängen och grät samtidigt som Beyonce sjöng. Musiken och låtarna får mig att tänka på alla känslor jag hade då. Och hur jag såg ut. Att jag kunde nå runt med handen om tjockaste delen på låret, runt överarmen, runt fotleden och känna revbenen sticka ut där det egentligen skulle finnas bröst. Blåmärken över benen och små sår på ryggraden där det hade skavts emot när jag hade gjort sit-ups. Eller att nu i efterhand se två ben som sticker ut i pannan på skolfotot som jag tjatade till mig i att få gå och ta. Ser ett leende som skriker efter näringsbrist och min ögon har aldrig varit sorgsnare.
Jag älskar låtarna, men det är ändå tungt att lyssna på dem. Får mig att minnas och komma ihåg saker jag trots allt fortfarande saknar. Jag kan inte neka det..
Men nu ska jag sova. Godnatt.