Frisk?

Jag är ganska trött på ordet k ä m p a. För jag vet ju inte ens hur man gör. Eller så gör jag det omedvetet? Eller så kämpar jag emot att kämpa. Kanske kämpar jag inte ens emot anorexin utan med? För det jag gör är att jag äter. Vad gör jag mer? Inget. Äter, äter för vem då? För vems skull? För min egen? Nej. Men för vems då? Jo, för mammas och pappas. Det är faktiskt så skönt att kunna se mamma skratta igen, efter en höst fylld med tårar tjugofyra timmar om dygnet. Men för att hon mår bättre, betyder det inte att jag gör det. Eller kanske en gnutta bättre, men aldrig bra. Men faktiskt berör det mig inte, för att inte må bra har blivit min vardag. Att säga "Det är bra" till de personer som frågar, eller faktiskt säga "Jag vet inte" eller rycka på axlarna åt de människor som kanske, kanske, kanske skulle förstå sig på hur jag mår.
Ni vet det där ordet som har en så stor innebörd? Som är så svårt att säga, som att uttala "voldemort" i harry potter? Det skaver dag som natt i magen, jag har så mycket tankar kring det där. Som just nu känns så svårt, så långt borta. Ni vet det där ordet...
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
frisk
-
-
-
-
-
-
-
Jag har aldrig sett mig som sjuk, även fast jag har varit en sekund ifrån att dö. Vet inte vart min sjukdomsinsikt har sprungit och gömt sig. För tankarna går fram och tillbaka, från kaloriräkning till att kanske äta en godisbit! Är så jävla rädd för att bli frisk, för tänk om jag blir det snart?
motverka, motverka, motverka, ; skriker min hjärna just nu.