Springer

Sluta, sluta, sluta. Rösterna stiger i huvudet på mig. De får mig att falla, de får mig att vekna. Jag öppnar dörren, springer ut. Barfota, endast iförd en liten sidenklänning. Barfota ut i snön. Snön förlamar mina bara späda fötter, får mina ben att bli blå. Jag springer fortfare och fortare, håret virvlar runt mitt huvud men ingenting kan stoppa mig. Jag flyr, jag svävar, jag flyger. Jag pustar. Böjer mig ner, sätter mig vid den lilla dammen. Den är frusen. Isen är spegelblank när jag böjer mig ut över den. Redo. Knackar ett hål med ena foten. Det börjar blöda. Stoppar ner foten i det iskalla vattnet. Jag låter tårarna komma, varför lägga styrka på att hålla dem borta. Jag är full, full av tårar. Bereder mig på att göra hålet till en vak, bereder mig på att försvinna.
Jag känner en hand på min axel, vänder mig om men ingen är där. Känner hur någon smeker min kind, pillar med mitt hår och pustar varm luft på mig. Ni ser henne inte, men hos mig finns hon alltid. Hon skrattar, hon ler. Hon viskar. "Försökte du springa ifrån mig? Det försökte du väl inte?" Hon böjer sig över mig. Hennes varma andetag susande i mina öron. Jag vänder bort huvudet, vågar inte möta hennes blick. "Du vet ju att jag alltid hinner ifatt dig, hur fort du än springer?" Hennes ord gör mig stum. Hon har så sant, så sant. Håller krampaktigt tag om snön i mina händer men som smälter gång på gång. Vill skrika, sparka henne och få henne att förstå. Orden piskar mig som rappar. "Finns du där för mig, så kommer jag alltid finnas där för dig. Jag är din bästa vän. Du älskar mig, jag vet att du vet att du älskar mig." Försöker slita mig ur hennes grepp, försöker stänga av. Men rösterna i huvudet skriker hur mycket jag än kämpar emot. Tar ett språng mot isen, ihopp om att den brister under mig. Men Ana hinner före. Tar ett fast tag om min arm, "Vissa faller hårt, det vet du. Du behöver mig. Jag vet att du inte lämnar mig. Jag lämnar inte dig, tål ditt samvete att du sviker mig?"
Sätter händerna för öronen. Skriker. Skriker och faller.