Min fina dag

Vill skriva något bra, men har svårt att få ord på mina tankar. Jag vill att folk ska få ta del av tankarna jag vill dela med mig till er men som inte får rätta glansen i ord utan borde läsas från huvud till huvud.
Idag var jag med Tina, vi var ute och red. Jag mådde bra. Förstår ni, jag mådde bra! Precis under stunden jag var tillsammans med Tina. Innan mådde jag skit för det var precis efter frukost och jag hade ångest så det värkte i bröstet. Efteråt mådde jag skit för att jag tänkte på lunchen som skulle komma när ja kom hem. Men under timmarna jag befann mig i Tinas och hästarnas sällskap och jag brydde mig inte om jag precis hade ätit ett mellanmål bestående på en ostsmörgås och 2 dl varm saft. Jag var för lycklig för stunden för att bry mig.
När jag kom upp på ponnyns rygg, när vi skrittade iväg mot gula huset för att se Tina och Felix komma på bron mot oss, så kände jag att det är såhär jag vill leva ju. Jag vill ju leva med dem jag älskar mest och mår bra med. Att inte ha mått så bra på flera månader har inte berört mig. Faktiskt inte ett dugg, för det enda jag intalar mig själv är att jag inte är värd att må bra.
Men att känna en gnutta lycka gjorde mig glad idag. När vi red vägen mot näringsberg, pratandes om livet och allt där emellan. När vi galopperade uppför backen, saktade av, travade, galopperade lite igen, skrittade, travade. Att sitta på en envis ponny är inte alltid lätt, men jag är minst lika envis. Jag är envisast. Jag skulle få över henne över hoppdiket. Och efter att Tina och Felix hade rivit snövallen och hoppat över ungefär åtta gånger så fick jag över henne. Efter att ha försökt komma upp på hennes rygg utan sadel, ramlat baklänges ner i snön, ramlat i snödrivor och skrattat så tårarna rann kom vi över. Men varje liten sekund bevarades i mitt hjärta.
Efter att ha skrattat ännu mera, pratat och suckat var vi tillbaka till stallet. Att ha pulsat i tung snö gjorde mig andfådd, men att det inte var jobbigt talade Ana till mig. Ana, personen bakom anorexin som sitter på min axel och viskar i mitt öra. Då medan jag gick bakom Tina och Felix böjde hon sig emot mig för att jag verkligen skulle höra hennes ord; "bra, duktig tjej. Du är så himla bra nu, du förbränner! Du klarar de, ge inte upp, stanna inte upp. Gå hela vägen! Du fixar de, då har du förbränt ett x-antal fler kalorier" Men istället för att den här gången lyssna på Ana löd jag Tina och efter halva vägen hoppade jag upp på Felix rygg. Jag blev lycklig igen, jag njöt av att få sitta på hans rygg... Ana bestämde inte nu! Nu ville ja bara må bra de sista stunderna av tiden tillsammans med mina fina vänner den här dagen. För första gången kunde jag verkligen tänka att jag ville må bra.
När jag tänker på dagen blir jag lite varm i själen. Lite, en gnutta. För under den här dagen har det iaf funnits vissa stunder där livet inte har varit kolsvart. Men nu har jag precis ätit kvällsmål och det smärtar så inihelvete i bröstet. Det kallas ångest.