Flickan

Flickan står en bit bort ifrån de andra och hoppar jämfota. Hon hoppas på att förbränna. Flickan gömmer sig men de hittar henne ändå. Puttar fram henne till bordet för att ta mat. Hon står och tvekar med tallriken i handen, rösterna skriker i henne. Hon vill inte! Men hon vet att hon måste. Och med en darrande arm tar hon sleven och häller upp soppa. Hon vacklar, vet inte om hon tar för lite eller för mycket. Letar med blicken efter en plats att sitta på, känner hur magen klumpar ihop sig. Flickan sätter sig vid ett ensamt bord men låter skeden ligga kvar på bordet. Hon tittar ut genom fönstret, försöker koncentrera sig på något annat, men ingenting fungerar. Vänder blicken mot de andra som har slagit sig ner vid bordet, tittar på deras ostsmörgåsar och deras tallrikar fulla med soppa. Hon tittar och undrar förundrat hur de kan äta så mycket men ändå vara så smala. För när flickan själv äter blir hon bara tjockare och tjockare. Flickan böjer ner huvudet och blundar. Vill lägga sig på golvet och skrika, få de där rösterna att tystna. Men hon vet att hon måste trotsa för att få i sig maten. Det tar emot när flickan tar skeden med ett kryddmått soppa på, smakar, suger på skeden. Känner ingen smak, känner ingen hunger, hon känner bara smärta. Sakta får hon i sig maten, sakta kommer verkligheten tillbaka. Flickan springer in på toan, stoppar fingrarna i halsen. Men ångrar sig. Sätter sig gråtandes mot väggen och önskar hon aldrig hade ätit.