Hej alla fina människor därute.. Det var längesen jag skrev. Men efter en lite paus är jag tillbaka, dock vet jag inte hur mycket uppdatering det blir. Jag har haft väldigt mycket att tänka på under sista veckorna och det har bara snurrat i huvudet på mig. Men jag är på bättringsvägen och jag håller på och bli frisk. Jag vill verkligen bli frisk, längtar längtar. Jag har några kilo kvar till min målvikt, tankarna maler i huvudet på mig men jag kämpar verkligen, det gör jag. Alla kan om de vill, frågan är om de har inställningen.
Under den här tiden som jag inte har bloggat har det hänt endel. Saker som att fika tillhör vardagen, jag har sojalatteabstinens och den största ångesten ligger på skolan. Jag har förstadiet till magsår för att jag har stressat så himla mycket och blir alldeles förvirrad över skolan. Men nu är det prao nästa vecka, sen påsklov och efter det prao igen. Så jag ska försöka plugga så mycket att jag känner mig lugn. Det är inte kul..
Jag har lärt känna mina två bästa vänner under en kort tid, Hanna Olin Månsson och Lisa Högkil. Så nu lever jag med dem plus Julia Holknekt vid min sida och sätter gasen i botten mot livet. Jag och Sophia har haft våra vara-uppe-så-länge-vi-orkar-helst-till-sex-kvällar och ätit massor av godis. Dessutom har jag funnit min kärlek, jag är dökär! Odd Molly... Odd Molly är min stora kärlek. Och sen kommer Mathilde (affären), doftljus, ugg från uggs austraila och massa sådant fashionablesthings.
Jag har ätit briocher från GEB och pratat med min idol, Julias pappa - Per Holknekt (fniss), suttit i Lisas säng och ätit ben and jerry's, varit ännu mer med Julia, varit och fikat och dreglat på Mathilde med Hanna, skrattat så jag har fått hicka med Sophia och en hel del annat som hör det riktiga livet till. Dock finns det ju också nackdelar med livet, som att man börjar orka tjafsa om småsaker igen (tiden man alltid räknade kalorier på) vilket har gjort mig och Elin lite halvt vissna på varann, men Ha, jag ändrar inte min åsikt men jag älskar Elin ändå!! Jag ska hem och baka hos henne när hon har flyttat vilket hon gör om bara några dagar.
Livet är en berg o dalbana men på något sätt blir det ändå vad man gör de till. Har man rätt inställning och tror på att det ska bli bra så kommer det blir bra. Men sitter du hemma i ditt mörka rum och deppar så kommer ditt liv inte bli mer än så, inse fakta liksom.
-
Igår var jag med finaste Lisa och vi hade sjukt roligt, snattade stora cookies på EH och luktade på parfymer på NK. Sen var jag med Sophia och hon sov hos mig, jag har dock endast sovit 4 timmar i natt och mitt huvud är så dött! Det har gjort ont hela dagen och jag har inte druckit någon sojalatte fast hela min kropp (mest mitt huvud) skriker efter det. Men koffeinrikt té har jag druckit iaf. Sömnbrist i allra högsta grad... Fast nu är mammas kompisar från England här, det är jättekul för jag får träna min engelska lite. Imorgon ska jag vara med Lisa, om det blir som planerat? Nu ska jag äta kladdkaka... som jag har bakat... kvälliskvällis..
-
Elin vet vad jag tycker... men vi tycker inte samma sak; men jag tycker att man ska HATA PRO ANA :'(
lördag 27 mars 2010
tisdag 16 mars 2010
söndag 7 mars 2010
lördag 6 mars 2010
För aldrig gör jag rätt
Får en spark i magen, kippar efter luft
Får ett slag i ryggen, ramlar framåt
Ångesten stiger mer och mer, får panik
Hon tvingar ner mig på golvet
jag kan bara lyda, hon är så jävla stark
Hon stampar på mig, men jag ser inget längre
Mina kinder är blöta, av tårar från smärta
Hon hatar mig mer för varje dag som går,
För aldrig gör jag rätt.
Är så jävla värdelös, värdelös
Det smärtar så inihelvet, det kallas å n g e s t
Får ett slag i ryggen, ramlar framåt
Ångesten stiger mer och mer, får panik
Hon tvingar ner mig på golvet
jag kan bara lyda, hon är så jävla stark
Hon stampar på mig, men jag ser inget längre
Mina kinder är blöta, av tårar från smärta
Hon hatar mig mer för varje dag som går,
För aldrig gör jag rätt.
Är så jävla värdelös, värdelös
Det smärtar så inihelvet, det kallas å n g e s t
V i e t n a m 2006
Här är tre bilder från våran Vietnam resa vi gjorde 2006. Då var jag ätstörd och till och från hållt på. Men här i min fullt normala kropp. Var jag tjock då? .. Jag vet inte vad jag ska säga.
Tårar
Det där som hände. Kan fan inte glömma det.
Vacklar, faller. Orkar inte. Jag vet inte om jag vill.. för vad kommer jag tillbaka till? Innan allt mådde jag skit. På andra sätt. Är det de jag kommer tillbaka till, fyfan vill inte.
Vacklar, faller. Orkar inte. Jag vet inte om jag vill.. för vad kommer jag tillbaka till? Innan allt mådde jag skit. På andra sätt. Är det de jag kommer tillbaka till, fyfan vill inte.
tisdag 2 mars 2010
I fyra år
I fyra år har jag haft ätstörningar. I nio månader har jag haft diagnosen "en hög grad av anorexia nervosa" över mig samt en diagnos av grov depression och som också har lett till självskadande beteende. I fem månader har jag varit inlagd på sluten vård, i fem månader har livet utanför min bubbla fortsatt medans jag har suttit på mitt rum och räknat kalorier eller legat i en bältessäng med sondslangar. Och det kallar jag inte livet. Att vara sjuk är inte alltid en dans på rosor. Kom ihåg det.
Eloge till dem som orkar läsa
Jag har bestämt mig. Jag ska och vill bli frisk. Jag vill verkligen det, jag är trött på all den här sicknessen. Jag kommer ingen vart, jag blir varken sjukare eller smalare och jag plöjer bara mina spår djupare. Jag har varit där, dit alla anorektiskapersoner vill. Och jag kan säga er, att det är inte ett paradis dag ut och dag in. Visst, jag vägde nästan 30 kg men i spegeln var jag fortfarande smällfet även fast alla kläder satt som tält på mig. Jag har blivit inlagd på ett sjuhus, specialicerat på ätstörningar, varit inlagd i ett akutrum för de allra sjukaste personerna och inom låsta portar (det vi kallar sluten vård) i hela 5 månader. Jag har blivit tvångsmatad och gått med stora sår i hela munnen, vilket blev så allvarliga skador att jag fick bedövning 6 gånger om dagen i munhålan eftersom jag knappt kunde prata, jag hade blåmärken över kinderna, legat i sängen med slangar, fått näring genom sond, haft dygnet runt vak och hamnat i länsrätten eftersom jag fick LPT (lagen för psykiatrisk tvångsvård = mina föräldrar har inte längre någon talan i vad som händer med mig, de har inte någon vårdnad utan det är läkarna som avgör allt som handlar om mig). Jag har varit så sjuk som det gick innan man dör. Min puls var under femto vilket gör att hjärtat kunde stanna vilken sekund som helst eftersom svälten var så påfrestande för hjärtat. Men jag ska inte tillbaka dit, jag vill inte se min mamma gråta 22 av 24 timmar om dygnet, vill inte höra pappa skrika efter mig när ja slår igen dörren framför honom. Det går liksom inte att vara sjukare än vad jag var, så vart ska jag tillbaka till om jag slutar äta? Då dör jag. Och snabbare går det eftersom min kropp nu vet hur det fungerar.
Jag kan bara inse att jag aldrig kan bli sjukare än vad jag var 2009. Jag har gjort allt som en riktig anorektisk person har gjort. Jag har sparkat mina behandlare, spottat ut mat över dem, skrikit, svurit åt dem, slagit dem i ansiktet och hatat dem mer än mest. Jag har manipulerat, hårdtränat, vägrat sitta under en hel dag. Observera under en hel dag. Och jag brände inte mer för det, mina fötter blev istället uppsvullna, vilket berodde på att hjärtat höll på att sluta fungera så vätskan inte kunde pumpas. Jag har vägrat dricka vatten, stoppat ner mat i plastpåsar innanför tröjan, ja allt ni kan komma på har jag förmodligen gjort. Tänker inte ta upp allt här eftersom det kan trigga igång andra.
Jag tänker alltså undvika andra människor med äs som inte är friskare än mig. För samtidigt som jag vill komma loss känner jag att jag måste bevisa för dem att det var JAG som var SJUKAST. Vilket jag då också var, jag var sjukast på hela avdelningen när jag kom in. Och sjukare kan jag ju inte bli? Så. Det var de. Jag faller, jag blir misshandlad, jag får ångest som stiger mer och mer. Men.. visst jag faller, men jag tar mig upp också. Jag har fina vänner som hjälper mig, och nu vet jag också vilka som är mina riktiga vänner. Och ni vet nog också.
Elin
Jag kan bara inse att jag aldrig kan bli sjukare än vad jag var 2009. Jag har gjort allt som en riktig anorektisk person har gjort. Jag har sparkat mina behandlare, spottat ut mat över dem, skrikit, svurit åt dem, slagit dem i ansiktet och hatat dem mer än mest. Jag har manipulerat, hårdtränat, vägrat sitta under en hel dag. Observera under en hel dag. Och jag brände inte mer för det, mina fötter blev istället uppsvullna, vilket berodde på att hjärtat höll på att sluta fungera så vätskan inte kunde pumpas. Jag har vägrat dricka vatten, stoppat ner mat i plastpåsar innanför tröjan, ja allt ni kan komma på har jag förmodligen gjort. Tänker inte ta upp allt här eftersom det kan trigga igång andra.
Jag tänker alltså undvika andra människor med äs som inte är friskare än mig. För samtidigt som jag vill komma loss känner jag att jag måste bevisa för dem att det var JAG som var SJUKAST. Vilket jag då också var, jag var sjukast på hela avdelningen när jag kom in. Och sjukare kan jag ju inte bli? Så. Det var de. Jag faller, jag blir misshandlad, jag får ångest som stiger mer och mer. Men.. visst jag faller, men jag tar mig upp också. Jag har fina vänner som hjälper mig, och nu vet jag också vilka som är mina riktiga vänner. Och ni vet nog också.
Elin
söndag 28 februari 2010
Livstecken
Hej! Jag har bloggtorka.. knepigt värre.
Nu åker jag till farmor och sover där två nätter. Men mobila bredbandet är med om jag kommer på något riktigt bra att skriva. Vad vill ni läsa om? Hallå, kommentera nu.
-
-
-
-
-
----------------> det går så jävla framåt!
hej världen (!?) var det såhär ni andra ser den ifrån?
Skämt o sido. Jag har finaste vännerna och ni vet precis vilka ni är...
<3 kärlek
Nu åker jag till farmor och sover där två nätter. Men mobila bredbandet är med om jag kommer på något riktigt bra att skriva. Vad vill ni läsa om? Hallå, kommentera nu.
-
-
-
-
-
----------------> det går så jävla framåt!
hej världen (!?) var det såhär ni andra ser den ifrån?
Skämt o sido. Jag har finaste vännerna och ni vet precis vilka ni är...
<3 kärlek
torsdag 25 februari 2010
Babababa
Jag är glad. Ridningen igår gick superduper!
Och vet ni? Mitt hår är så jävla fint idag! Kan låta klychigt men det är verkligen sjukt snyggt... har aldrig varit så fint sen jag klippte av typ 30 cm i augusti..
Någon som kan tänka sig följa med mig till farsta idag? måste hitta praoplats. RING MIG!
Och vet ni? Mitt hår är så jävla fint idag! Kan låta klychigt men det är verkligen sjukt snyggt... har aldrig varit så fint sen jag klippte av typ 30 cm i augusti..
Någon som kan tänka sig följa med mig till farsta idag? måste hitta praoplats. RING MIG!
onsdag 24 februari 2010
Härligt väder!
Har varit ute på en härlig promenad i det fina vädret. Skulle ut med hundarna på promenad och stötte då på Sarah, Anna, Anita och Petra som var på väg ut de med. Så hängde på dom. Blev en tur upp till terrängbanan fram o tillbaka. Varmt som bara den vart det att gå i solen påpälsad till max. (Måndagens kyla sitter fortfarande kvar i kroppen tror jag..) Molly och Isis tyckte det var kul med lite fyrfota sällskap, sprang runt å busade som bara den.. Så nu sover de helt utslagna på golvet här hemma. Skönt :).
Ska strax klä på mig varma kläder igen och traska till jobbet.
Ska strax klä på mig varma kläder igen och traska till jobbet.
måndag 22 februari 2010
Helgen
Sämsta uppdateringen jag vet! Fy på oss.
Tänkte berätta lite om helgen nu. I fredags blev det en liten hemma kväll där jag packade för lördagen och tittade på film. På lördagen gick jag upp klockan sju för att sen ta tunnelbanan in till gullmarsplan klockan åtta där jag skulle möta Sophia. Vi skulle ta en frukost på Espresso house, blev som planerat. En rödlöksbagel med creme cheese och en vaniljsojalatte! Gick hur bra som helst. Och för att gå emot våran rädsla tog vi en mini Ben & Jerry till förmiddagsmellis, hur coolt är inte det?
Ni kanske vet att Sonia Rykiel släppte sin kollektion igår? Självklart var vi tvungna att kika in och tro inte att vi fick med oss saker hem... Varsina stickade tights, tröjor, basker, tygspåse, halsduk. Finaste älskade S betalade! Sen skyndade jag mig hem, fast S åkte med tunnelbanan hem till mig, så himla snäll som hon är.
Sen skyndade jag mig att packa väskan klar och vi åt lunch. Mamma och pappa skulle åka till landet och jag skulle sova hos Heddas ägare, men först så släppte mamma och pappa av mig hos Tina. Tina och jag skulle åka till Ekeby och rida Felix! Snacka om jag var nervösglad. Det var iaf så fucking. kul. !!!!!!! Hela dagen i lördags var världens bästa..
Vaknade upp vid åtta hos Jeanette på söndagen. Scrapbooka, titta på tv, spela betapet. Sen gick jag ner till stallet för att rida med Liv. Tog en supermyyyysig runda i skogen fast det var svinkallt eftersom det blåste så mycket. Gick upp till Jeanette igen sen, och gissa vad jag åt!!! EN SEMLA. Okej en liten en med inte så mycket grädde men jag är rätt stolt.. Efter det komma mamma och pappa och hämtade mig..
Förstår att inlägget är supertråkigt men något måste jag ju skriva. Hoppas jag kunde förmedla min glädje, stolthet, längtan, ja ni vet allt det där!
Take care älskade fina personer där ute <3
Tänkte berätta lite om helgen nu. I fredags blev det en liten hemma kväll där jag packade för lördagen och tittade på film. På lördagen gick jag upp klockan sju för att sen ta tunnelbanan in till gullmarsplan klockan åtta där jag skulle möta Sophia. Vi skulle ta en frukost på Espresso house, blev som planerat. En rödlöksbagel med creme cheese och en vaniljsojalatte! Gick hur bra som helst. Och för att gå emot våran rädsla tog vi en mini Ben & Jerry till förmiddagsmellis, hur coolt är inte det?
Ni kanske vet att Sonia Rykiel släppte sin kollektion igår? Självklart var vi tvungna att kika in och tro inte att vi fick med oss saker hem... Varsina stickade tights, tröjor, basker, tygspåse, halsduk. Finaste älskade S betalade! Sen skyndade jag mig hem, fast S åkte med tunnelbanan hem till mig, så himla snäll som hon är.
Sen skyndade jag mig att packa väskan klar och vi åt lunch. Mamma och pappa skulle åka till landet och jag skulle sova hos Heddas ägare, men först så släppte mamma och pappa av mig hos Tina. Tina och jag skulle åka till Ekeby och rida Felix! Snacka om jag var nervösglad. Det var iaf så fucking. kul. !!!!!!! Hela dagen i lördags var världens bästa..
Vaknade upp vid åtta hos Jeanette på söndagen. Scrapbooka, titta på tv, spela betapet. Sen gick jag ner till stallet för att rida med Liv. Tog en supermyyyysig runda i skogen fast det var svinkallt eftersom det blåste så mycket. Gick upp till Jeanette igen sen, och gissa vad jag åt!!! EN SEMLA. Okej en liten en med inte så mycket grädde men jag är rätt stolt.. Efter det komma mamma och pappa och hämtade mig..
Förstår att inlägget är supertråkigt men något måste jag ju skriva. Hoppas jag kunde förmedla min glädje, stolthet, längtan, ja ni vet allt det där!
Take care älskade fina personer där ute <3
fredag 19 februari 2010
Det spårar alltid ur...
En gladdag idag igen! Är rätt så pepp på morgondagen och de här få sista dagarna har verkligen varit underbara. I onsdags så träffade jag ju Tina igen, och det gör mig alltid på extra gott humör även om ridlektionen då hamnar i kollumnen som inkluderar med väldigt dåliga gånger. Igår fikade jag med Elin och mycket skratt blev det åt en väldigt väldigt ful bebis och en liten tjej som vi råkade skrämma iväg, ooops. Idag gick jag till skolan på eftermiddagen, eller rättare sagt mot tunnelbanan för vi skulle åka iväg på en teater. Fy vad krångligt det var att åka dig och hem, allting bara strulade! Teatern handlade om sex och kärlek iallafall... jadu, helt okej var det iallfall. Inte så bra men väldigt rolig! Sen har jag fixat en praoplats idag, äääänligen. Har nu bara v.15 att hitta plats på, någon som har någon idé, eller någon jag kan jobba med? Kommentera! v.13 blir iallfall på Mist institute, make up artist! Ska bli grymmekul ju. Sen ikväll ska jag mysa med lite bra böcker, packa och fixa i ordning. Dagen imorgon kommer bli tuff men great.
Jag förstår inte att alla inlägg jag skriver spårar ur i slutet och allting blir konstigt. Men läsarna minskar ju hela tiden för att vi inte skriver så något måste jag ju skriva. Imorgon ska jag tjata lite på Tina iallfall för vi ska ha det roligt ute i snöstormen.
Elin
Jag förstår inte att alla inlägg jag skriver spårar ur i slutet och allting blir konstigt. Men läsarna minskar ju hela tiden för att vi inte skriver så något måste jag ju skriva. Imorgon ska jag tjata lite på Tina iallfall för vi ska ha det roligt ute i snöstormen.
Elin
torsdag 18 februari 2010
Elin dag
Sitter och kämpar med det förbaskade kvällsmelliset. Vill sticka ett hål på min mage och spruta ut allt äckligt fett... men men..
Idag har varit en sjukt rolig dag! Gick två lektioner i skolan, No och syslöjd, my favorite subjects! Sen åkte jag till Gamla enskede bageri för att fika med finafina Elin<3 Himlans fint café det där, och det är ju Julias mamma som äger det! Tog iaf en älskad sojalatte mhmmm, och sen brownies. Tvingade Elin att äta mer så hon fick sitta och trycka i sig en macka och en stor semla haha visst är ja underbart snäll? jag visste väl det.. eller inte... Ja, man kan väl säga att både jag och Elin vad sjukligt nervösa? Haha.. vi var rädda för pinsamma tystnader men Elin kom då på att vi alltid kunde prata om Tinas förseningar då, haha älsklingar! Okej känner att inlägget börjar spåra ur..
Jag och tina suger på att blogga har jag märkt! Och jg kommer få ångest över att det här inlägget är så dåligt och fult gjort så bla bla bla.. men vi bloggar såfort vi kommer på något klokt och bra. Smell ya later! <3 finingar
Idag har varit en sjukt rolig dag! Gick två lektioner i skolan, No och syslöjd, my favorite subjects! Sen åkte jag till Gamla enskede bageri för att fika med finafina Elin<3 Himlans fint café det där, och det är ju Julias mamma som äger det! Tog iaf en älskad sojalatte mhmmm, och sen brownies. Tvingade Elin att äta mer så hon fick sitta och trycka i sig en macka och en stor semla haha visst är ja underbart snäll? jag visste väl det.. eller inte... Ja, man kan väl säga att både jag och Elin vad sjukligt nervösa? Haha.. vi var rädda för pinsamma tystnader men Elin kom då på att vi alltid kunde prata om Tinas förseningar då, haha älsklingar! Okej känner att inlägget börjar spåra ur..
Jag och tina suger på att blogga har jag märkt! Och jg kommer få ångest över att det här inlägget är så dåligt och fult gjort så bla bla bla.. men vi bloggar såfort vi kommer på något klokt och bra. Smell ya later! <3 finingar
tisdag 16 februari 2010
Visste du att?
Visste du:
Att jag var - skräckslagen vid lunchen
Att jag vill ha - en riktig bästa vän
Att min senaste kyss - var på elverket
Att jag lyssnar mest på - rösterna i mitt huvudet
Att jag pratar - med en psykolog jag inte har förtroende för
Att jag inte gillar - vänner som sviker
Att min bästa vän - inte känns som en längre
Att min första riktiga kyss - var med en kille i trean
Att kärlek är - något riktigt fint men sårbart
Att jag gillar - att skriva
Att jag alltid kommer att - minnas när jag sparkade min behandlare mellan benen och hällde näringsdryck över henne
Att jag är hemligt förälskad i - min enda finaste killkompis
Att jag sist grät var - igår när ångesten slog mig
Att min mobiltelefon - för det mesta finns i min närhet
Att när jag vaknar på morgonen - fryser jag
Att innan jag går och lägger mig - tar min kvällsmedicin
Att ikväll ska jag - fortsätta plugga svenska
Att imorgon kommer jag - få träffa tina igen
Att jag hoppas - att jag någon gång får se ljuset igen
Att jag verkligen vill - väga 30 kilo
Att jag var - skräckslagen vid lunchen
Att jag vill ha - en riktig bästa vän
Att min senaste kyss - var på elverket
Att jag lyssnar mest på - rösterna i mitt huvudet
Att jag pratar - med en psykolog jag inte har förtroende för
Att jag inte gillar - vänner som sviker
Att min bästa vän - inte känns som en längre
Att min första riktiga kyss - var med en kille i trean
Att kärlek är - något riktigt fint men sårbart
Att jag gillar - att skriva
Att jag alltid kommer att - minnas när jag sparkade min behandlare mellan benen och hällde näringsdryck över henne
Att jag är hemligt förälskad i - min enda finaste killkompis
Att jag sist grät var - igår när ångesten slog mig
Att min mobiltelefon - för det mesta finns i min närhet
Att när jag vaknar på morgonen - fryser jag
Att innan jag går och lägger mig - tar min kvällsmedicin
Att ikväll ska jag - fortsätta plugga svenska
Att imorgon kommer jag - få träffa tina igen
Att jag hoppas - att jag någon gång får se ljuset igen
Att jag verkligen vill - väga 30 kilo
Mhmmmm Soyalatte
Har firat Lovisa idag. Efterlängtad träff med henne och Anja och äntligen blev det av. Skönt att få vara med dem, de var riktigt mysigt och måste göras om. Vi träffades på Vete-katten och jag tog en Leobulle (typ jordgubbar/hallon/blåbär/) och en soyalatte. Soyalatte mhmmmmmm säger jag bara haha. Nu ska jag städa i ordning i mitt rum och blogga något riktigt klokt sen. Hade jag tänkt..
måndag 15 februari 2010
Du är snygg precis som du är
Jaha, då har man en tandställning i munnen. Det är inte skönt, och det är för tusan inte fint! Men vill man vara fin får man lida pin som man säger. Mitt hår är för platt, min hy är flottig, jag är inte smal och jag är verkligen inte snygg!
Men tyvärr kan jag inte förändra mig så drastiskt.. typ inte alls. Så man får helt enkelt sträcka på ryggen och låtsas som man är stolt över sig själv. Klicka på det där leendet.. som ändå ingen går på. Ni är fina, fina, fina, fina, fina. Alla ni där ute är fina.
Men tyvärr kan jag inte förändra mig så drastiskt.. typ inte alls. Så man får helt enkelt sträcka på ryggen och låtsas som man är stolt över sig själv. Klicka på det där leendet.. som ändå ingen går på. Ni är fina, fina, fina, fina, fina. Alla ni där ute är fina.
söndag 14 februari 2010
Frisk?
Jag är ganska trött på ordet k ä m p a. För jag vet ju inte ens hur man gör. Eller så gör jag det omedvetet? Eller så kämpar jag emot att kämpa. Kanske kämpar jag inte ens emot anorexin utan med? För det jag gör är att jag äter. Vad gör jag mer? Inget. Äter, äter för vem då? För vems skull? För min egen? Nej. Men för vems då? Jo, för mammas och pappas. Det är faktiskt så skönt att kunna se mamma skratta igen, efter en höst fylld med tårar tjugofyra timmar om dygnet. Men för att hon mår bättre, betyder det inte att jag gör det. Eller kanske en gnutta bättre, men aldrig bra. Men faktiskt berör det mig inte, för att inte må bra har blivit min vardag. Att säga "Det är bra" till de personer som frågar, eller faktiskt säga "Jag vet inte" eller rycka på axlarna åt de människor som kanske, kanske, kanske skulle förstå sig på hur jag mår.
Ni vet det där ordet som har en så stor innebörd? Som är så svårt att säga, som att uttala "voldemort" i harry potter? Det skaver dag som natt i magen, jag har så mycket tankar kring det där. Som just nu känns så svårt, så långt borta. Ni vet det där ordet...
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
frisk
-
-
-
-
-
-
-
Jag har aldrig sett mig som sjuk, även fast jag har varit en sekund ifrån att dö. Vet inte vart min sjukdomsinsikt har sprungit och gömt sig. För tankarna går fram och tillbaka, från kaloriräkning till att kanske äta en godisbit! Är så jävla rädd för att bli frisk, för tänk om jag blir det snart?
motverka, motverka, motverka, ; skriker min hjärna just nu.
Ni vet det där ordet som har en så stor innebörd? Som är så svårt att säga, som att uttala "voldemort" i harry potter? Det skaver dag som natt i magen, jag har så mycket tankar kring det där. Som just nu känns så svårt, så långt borta. Ni vet det där ordet...
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
frisk
-
-
-
-
-
-
-
Jag har aldrig sett mig som sjuk, även fast jag har varit en sekund ifrån att dö. Vet inte vart min sjukdomsinsikt har sprungit och gömt sig. För tankarna går fram och tillbaka, från kaloriräkning till att kanske äta en godisbit! Är så jävla rädd för att bli frisk, för tänk om jag blir det snart?
motverka, motverka, motverka, ; skriker min hjärna just nu.
Flickan
Flickan står en bit bort ifrån de andra och hoppar jämfota. Hon hoppas på att förbränna. Flickan gömmer sig men de hittar henne ändå. Puttar fram henne till bordet för att ta mat. Hon står och tvekar med tallriken i handen, rösterna skriker i henne. Hon vill inte! Men hon vet att hon måste. Och med en darrande arm tar hon sleven och häller upp soppa. Hon vacklar, vet inte om hon tar för lite eller för mycket. Letar med blicken efter en plats att sitta på, känner hur magen klumpar ihop sig. Flickan sätter sig vid ett ensamt bord men låter skeden ligga kvar på bordet. Hon tittar ut genom fönstret, försöker koncentrera sig på något annat, men ingenting fungerar. Vänder blicken mot de andra som har slagit sig ner vid bordet, tittar på deras ostsmörgåsar och deras tallrikar fulla med soppa. Hon tittar och undrar förundrat hur de kan äta så mycket men ändå vara så smala. För när flickan själv äter blir hon bara tjockare och tjockare. Flickan böjer ner huvudet och blundar. Vill lägga sig på golvet och skrika, få de där rösterna att tystna. Men hon vet att hon måste trotsa för att få i sig maten. Det tar emot när flickan tar skeden med ett kryddmått soppa på, smakar, suger på skeden. Känner ingen smak, känner ingen hunger, hon känner bara smärta. Sakta får hon i sig maten, sakta kommer verkligheten tillbaka. Flickan springer in på toan, stoppar fingrarna i halsen. Men ångrar sig. Sätter sig gråtandes mot väggen och önskar hon aldrig hade ätit.
lördag 13 februari 2010
fredag 12 februari 2010
Varför bara 24 timmar?? Vems idé??
Känner att jag inte hinner få något gjort, ränner bara omkring, hastar dit för att sedan åka dit, slänga i mig nått på vägen, eller hinner jag ens det??
Har haft en sjuhelsikes dag idag, upp tidigt för att åka till Eskilstuna, vara där i några timmar för att sedan ta mig till Sunbyholm, kolla tomter, tillbaka till Stockholm till kl 13.30 för att ha lektion på ridskolan. Visst ja hade kanske varit smart av mig att klämma in lunchen där någonstans, men vart?
Blev sen lunch/tidig middag, tur jag hann käka frukost imorse.
Har sedan bara tagit det lugnt, skulle städat men orkade inte, ångrar mig nu.
Blev Lets Dance och lite Cheese Ballz och Glass, för vad e fredagsmys utan snacks och glass??
Har kommit på den godaste godaste glassblandningen ever. Den slår typ Ben n Jerrys.
Sitter nu här då jag faktiskt hittade några minuter som låg och skräpade, funderar dock på om det var så att jag har glömt att göra något idag, om det är därför jag har några minuter över??
Hoppas isåfall att det inte var något viktigt som glömts göra.
Imorgon blir det att åka till Eskilstuna igen, 65-års kalas på G. Kommer nog bli en lagom fartfylld kväll, hoppas även på lite bubbelbad och kanske även en tur in i bastun.
Nu ska jag ta och leta fram lite bilder på sånt som betyder lite extra.
Har haft en sjuhelsikes dag idag, upp tidigt för att åka till Eskilstuna, vara där i några timmar för att sedan ta mig till Sunbyholm, kolla tomter, tillbaka till Stockholm till kl 13.30 för att ha lektion på ridskolan. Visst ja hade kanske varit smart av mig att klämma in lunchen där någonstans, men vart?
Blev sen lunch/tidig middag, tur jag hann käka frukost imorse.
Har sedan bara tagit det lugnt, skulle städat men orkade inte, ångrar mig nu.
Blev Lets Dance och lite Cheese Ballz och Glass, för vad e fredagsmys utan snacks och glass??
Har kommit på den godaste godaste glassblandningen ever. Den slår typ Ben n Jerrys.
Sitter nu här då jag faktiskt hittade några minuter som låg och skräpade, funderar dock på om det var så att jag har glömt att göra något idag, om det är därför jag har några minuter över??
Hoppas isåfall att det inte var något viktigt som glömts göra.
Imorgon blir det att åka till Eskilstuna igen, 65-års kalas på G. Kommer nog bli en lagom fartfylld kväll, hoppas även på lite bubbelbad och kanske även en tur in i bastun.
Nu ska jag ta och leta fram lite bilder på sånt som betyder lite extra.
torsdag 11 februari 2010
Jag hatar att jag älskar dig
Hon lägger armen runt mina axlar. Drar mig tätt intill henne. Ger mig värmen och tryggheten jag vill ha. Jag låter tårarna falla och hon torkar dem med späda fingrar. Hon börjar pillar mig i håret, nynnar på en sång och viskar; "Du är min, du är bara min. Du är min allra bästa vän." Jag ser på henne med mina ögon och tittar in i hennes djupa, klara och kalla. Jag nickar sakta, viskar fram ett "Ja" som är näst intill ohörbart. Men jag vet att hon hör mig, hon hör mig alltid. Hon vet alltid vad jag gör, hon har makten och kontrollen. Jag böjer ner blicken, men hennes hand lyfter upp min haka igen. Öppnar munnen och viskar, tystare men ändå så hör jag henne som om hon hade skrikit. "Jag älskar dig Elin. Vi ska alltid vara tillsammans, ingenting skiljer oss åt. Jag litar på dig, du är den enda jag litar på. Och du måste hålla dina löften." Jag ryser, får gåshud på kroppen. Hon stryker sina händer över mina armar och jag känner genom hennes berörning, hennes ilska. Hon är arg. Arg för att jag har gått upp i vikt, alldeles för mycket. Spänner ögonen i mig, men hon ser min rädsla. Med ens mjuknar blicken. "Elin, lyssna på mig. Jag är den enda som älskar dig, den enda som vill dig allt väl. De i livet vill dig ont, mat gör en olycklig." Jag har inget svar. Jag slits mellan Ana och livet. Plötsligt är hon borta. Men i mitt huvud finns hon alltid kvar.
Jag hatar att jag älskar dig.
Jag hatar att jag älskar dig.
Hon gör mig glad
Pappas dator och sveriges fulaste bilder på mig. Meen...
Elin pelin här får du se! <3
Fika vilar i magen
Var inte i skolan idag, och har haft väldigt mycket ångest. Men lite pepptalk från Elin har hjälpt mig! En Royal hallon kaka bit och en soyalatte vilar i magen från eftermiddagmelliset och well.. känns verkligen inte bra. Men gott var det... ganska. Ska snart iväg, men måste plugga..
AHHHHH stressmage! Ätit en atrax nu, hoppas det hjälper.. shit. Jag dör.
/ Elin
AHHHHH stressmage! Ätit en atrax nu, hoppas det hjälper.. shit. Jag dör.
/ Elin
onsdag 10 februari 2010
Springer
Sluta, sluta, sluta. Rösterna stiger i huvudet på mig. De får mig att falla, de får mig att vekna. Jag öppnar dörren, springer ut. Barfota, endast iförd en liten sidenklänning. Barfota ut i snön. Snön förlamar mina bara späda fötter, får mina ben att bli blå. Jag springer fortfare och fortare, håret virvlar runt mitt huvud men ingenting kan stoppa mig. Jag flyr, jag svävar, jag flyger. Jag pustar. Böjer mig ner, sätter mig vid den lilla dammen. Den är frusen. Isen är spegelblank när jag böjer mig ut över den. Redo. Knackar ett hål med ena foten. Det börjar blöda. Stoppar ner foten i det iskalla vattnet. Jag låter tårarna komma, varför lägga styrka på att hålla dem borta. Jag är full, full av tårar. Bereder mig på att göra hålet till en vak, bereder mig på att försvinna.
Jag känner en hand på min axel, vänder mig om men ingen är där. Känner hur någon smeker min kind, pillar med mitt hår och pustar varm luft på mig. Ni ser henne inte, men hos mig finns hon alltid. Hon skrattar, hon ler. Hon viskar. "Försökte du springa ifrån mig? Det försökte du väl inte?" Hon böjer sig över mig. Hennes varma andetag susande i mina öron. Jag vänder bort huvudet, vågar inte möta hennes blick. "Du vet ju att jag alltid hinner ifatt dig, hur fort du än springer?" Hennes ord gör mig stum. Hon har så sant, så sant. Håller krampaktigt tag om snön i mina händer men som smälter gång på gång. Vill skrika, sparka henne och få henne att förstå. Orden piskar mig som rappar. "Finns du där för mig, så kommer jag alltid finnas där för dig. Jag är din bästa vän. Du älskar mig, jag vet att du vet att du älskar mig." Försöker slita mig ur hennes grepp, försöker stänga av. Men rösterna i huvudet skriker hur mycket jag än kämpar emot. Tar ett språng mot isen, ihopp om att den brister under mig. Men Ana hinner före. Tar ett fast tag om min arm, "Vissa faller hårt, det vet du. Du behöver mig. Jag vet att du inte lämnar mig. Jag lämnar inte dig, tål ditt samvete att du sviker mig?"
Sätter händerna för öronen. Skriker. Skriker och faller.
Jag känner en hand på min axel, vänder mig om men ingen är där. Känner hur någon smeker min kind, pillar med mitt hår och pustar varm luft på mig. Ni ser henne inte, men hos mig finns hon alltid. Hon skrattar, hon ler. Hon viskar. "Försökte du springa ifrån mig? Det försökte du väl inte?" Hon böjer sig över mig. Hennes varma andetag susande i mina öron. Jag vänder bort huvudet, vågar inte möta hennes blick. "Du vet ju att jag alltid hinner ifatt dig, hur fort du än springer?" Hennes ord gör mig stum. Hon har så sant, så sant. Håller krampaktigt tag om snön i mina händer men som smälter gång på gång. Vill skrika, sparka henne och få henne att förstå. Orden piskar mig som rappar. "Finns du där för mig, så kommer jag alltid finnas där för dig. Jag är din bästa vän. Du älskar mig, jag vet att du vet att du älskar mig." Försöker slita mig ur hennes grepp, försöker stänga av. Men rösterna i huvudet skriker hur mycket jag än kämpar emot. Tar ett språng mot isen, ihopp om att den brister under mig. Men Ana hinner före. Tar ett fast tag om min arm, "Vissa faller hårt, det vet du. Du behöver mig. Jag vet att du inte lämnar mig. Jag lämnar inte dig, tål ditt samvete att du sviker mig?"
Sätter händerna för öronen. Skriker. Skriker och faller.
Jag försöker skrika
Jag vill inte se det mer
jag vill inte minnas
men även om jag blundar
så finns det alltid där
jag försöker skrika
men det kommer inga ord
det är bara rösterna i mitt huvud
som aldrig tystnar
och jag knyter mina händer
kniper ihop ögonen
höjer volymen på radion
men det försvinner aldrig
aldrig försvinner det
jag vill inte minnas
men även om jag blundar
så finns det alltid där
jag försöker skrika
men det kommer inga ord
det är bara rösterna i mitt huvud
som aldrig tystnar
och jag knyter mina händer
kniper ihop ögonen
höjer volymen på radion
men det försvinner aldrig
aldrig försvinner det
tisdag 9 februari 2010
You can't always be a superwoman
Fnulade lite på vad jag skulle skriva om. Svårt är det alltid, att skriva så ni läsare hänger med i luddiga texter och ändå kan ta in det jag skriver så det inte bara blir ytligt..
Rubriken kanske beskriver det mesta jag vill säga?
Jag har så otroligt höga krav på mig själv, prestationsångest så de dånar om det. Fast... utan dem kanske jag inte häller skulle prestera som jag gör? Jag vill alltid vara bäst, jag vill alltid ha högsta betyg och jag vill alltid kunna glänsa. Jag blir aldrig nöjd, eller jo någon enstaka gång. Men aldrig riktigt nöjd som man vill kunna bli när man gör något. För varje gång jag har gjort något så blir jag besviken på mig själv, säger åt mig själv att jag faktiskt hade kunnat görde de lite bättre än vad jag gjorde. Ett G för mig på ett prov känns som ett IG. För får man ett G, jadå är man bara godkänd, man är inte ens bra! Bara okej. MVG ska det vara för att jag ska bli nöjd. Aldrig något mindre. Jag skulle aldrig kunna tillåta mig eller tycka att det var okej att få ett G eller ett VG på ett prov. Helt omöjligt, för MVG är det enda som spelar någon roll. För får jag ett VG på ett prov, jadå skulle jag lika gärna kunnat fått ett G eller ett IG för VG är ändå inte full pott.
Idag ska jag göra spanska för vi har ett spanskaprov på tre kapitel på måndag. Så jag har hur många glosor som helst att plugga in eftersom jag inte har varit i skolan när de har gått igenom de. Idag ska jag göra min bilduppgift som jag tog hem förut men som jag har skjutit upp. Men snart kanske jag är klar iallafall. Sen ska jag göra matte, för även om jag och två till gör matte på gymnasienivå på lektionerna så är jag ju fortfarande inte bäst. Eftersom både Hanna och Felicia är bättre, så jag måste ju plugga lite extra nu så jag ligger före. Och när jag ändå håller på med matten kan jag ju lika gärna göra matteläxan tills på fredag och den måste jag verkligen göra bra ifrån mig på. Jag ska nog ta och göra flera uträkningar på dem så jag har den bästa eftersom jag vill redovisa korrekt på vita tavlan. Jag vill ha den bästa lösningen. Sen har jag ju en So läxa att göra också, jämförelseuppgift om män och kvinnor på annonser. Idag ska jag också titta på No:n så jag kan Menscykeln och könsorgansens namn som rinnande vatten tills nästa No lektion, måste ju kunna om hon frågar! Jag måse ju också göra svenska läxan tills imorgon! Läsa i en väldigt tråkig bok (men som säkert är nyttig) och sen skriva tre meningar och självklart ska jag göra mitt bästa. Till 110% för iaf man ska ställa sig upp och prata om de eller något så måste jag ju kunna beskriva precis som jag har tänkt. Och nu... så har jag nog ändå glömt några saker men då får jag titta i min kalender! Där finns det nog.
Jadu, ni ser ju att jag har endel att göra idag. Eh, väldigt mycket. Plus att jag ska hinna räkna lite kalorier och spegla mig också. Kunskap är inte tungt att bära, eller hur? Eller jo, faktiskt så är det väldigt tungt och speciellt när man har en diagnos av "en hög grad av anorexia nervosa" att bära på. Då ska jag ju hinna tänka på hur mycket den lilla chokladmuffinsen jag åt innehöll kalorimässigt (även fast det är jag själv som har bakat den för att verkligen vara säker på att det inte är en hög dos av socker vs smör i) och sen måste jag ju fundera på middagen också. Hur mycket var det nu i den där laxbiten? Så samtidigt som jag ska lära in mig några problemlösningar i matten ska jag också fokusera på att jag inte stoppar i mig något läskigt. Alltså väldigt läskigt. Men det här är min vardag! Så det så. Kunskap är tungt att bära. Det är det, jag lovar. Och jag har definitivt inte någon SUPERWOMANHJÄRNA som kommer klara alla mina läxor och uppgifter galant, felfritt och på rinnande vatten. Mycket suckar mellan So:n och spanskan kommer det bli, och tankarna kommer rulla iväg på andra håll lite då och då. Men jag önskar, önskar att jag kunde vara en Superwoman, klok och bra. Det är min högsta dröm, perfekt är allt som har betydelse!
Förra veckan hade vi ett matteprov, fast jag gjorde det själv eftersom alla andra redan hade gjort det pga att jag bara går halvtid i skolan. THANK GOD! att jag har världens underbaraste mattelärare, Rebcka always! Jag går in i rummet, sätter mig på stolen och stirrar på matteprovet. Blackout. H och F hade några minuter innan sagt att provet var superlätt och att de säkert hade rätt på de mesta, inget svårt alls med andra ord. Men när jag satt där på stolen kände jag hur prestationsångesten rev i mig, jag klararde ingenting. Jag var så jävla värdelös. Värdelös på matte och värdelös på allt. Jag fattade ingenting, läste provet om och om igen, men allting blev suddigt. Jag kunde absolut ingenting, jag som hade gjort hela röda kursen utan ett enda fel. Tillslut klarade jag inte av mer, jag gick till Rebecka och vi satte oss i rummet. Tårarna rann nerför kinderna och jag var så generad. Det här var ju verkligen inte ett tecken på att jag var bäst, även fast jag H och F fick göra ett särskilt prov med bara svåra uppgifter. Men snäll som Rebecka är sa hon att det var okej så jag fick gå hem och göra provet i lugn och ro. Men förstår ni, bara för jag råkar få en blackout för jag blir så nervös för att jag ska lyckas prestera bäst, då börjar jag böla som en bebis.
Och om jag blir stressad nu, hur ska det gå på gymnasiet? Jag som har planer att gå på Kärrtorps. Tänk om jag inte ens kommer in där? Vad gör jag då? Min dröm att jobba inom sjukvård. Läkare helst, men hur ska jag fixa alla de där MVG:na på gymnasiet från första dagen där tills den dagen jag tar studenten. Jag kan ju inte leva upp till mina krav och mål, det är omöjligt! Och kanske räcker inte ens MVG i allt för att komma in så jag kan utbilda mig som läkare utan det behövs mer. Jag får väl tänka över allt, kanske sjuksköterska är bra nog. Eller läkare? Eller juste, jag ska ju jobba på SCÄ med Marie. Men då... jadå måste jag var helt frisk. Ännu ett problem. Jag som inte vill bli frisk? Ja ni hör ju. Jag kan fylla en bibel med mina funderingar punkt slut.
Rubriken kanske beskriver det mesta jag vill säga?
Jag har så otroligt höga krav på mig själv, prestationsångest så de dånar om det. Fast... utan dem kanske jag inte häller skulle prestera som jag gör? Jag vill alltid vara bäst, jag vill alltid ha högsta betyg och jag vill alltid kunna glänsa. Jag blir aldrig nöjd, eller jo någon enstaka gång. Men aldrig riktigt nöjd som man vill kunna bli när man gör något. För varje gång jag har gjort något så blir jag besviken på mig själv, säger åt mig själv att jag faktiskt hade kunnat görde de lite bättre än vad jag gjorde. Ett G för mig på ett prov känns som ett IG. För får man ett G, jadå är man bara godkänd, man är inte ens bra! Bara okej. MVG ska det vara för att jag ska bli nöjd. Aldrig något mindre. Jag skulle aldrig kunna tillåta mig eller tycka att det var okej att få ett G eller ett VG på ett prov. Helt omöjligt, för MVG är det enda som spelar någon roll. För får jag ett VG på ett prov, jadå skulle jag lika gärna kunnat fått ett G eller ett IG för VG är ändå inte full pott.
Idag ska jag göra spanska för vi har ett spanskaprov på tre kapitel på måndag. Så jag har hur många glosor som helst att plugga in eftersom jag inte har varit i skolan när de har gått igenom de. Idag ska jag göra min bilduppgift som jag tog hem förut men som jag har skjutit upp. Men snart kanske jag är klar iallafall. Sen ska jag göra matte, för även om jag och två till gör matte på gymnasienivå på lektionerna så är jag ju fortfarande inte bäst. Eftersom både Hanna och Felicia är bättre, så jag måste ju plugga lite extra nu så jag ligger före. Och när jag ändå håller på med matten kan jag ju lika gärna göra matteläxan tills på fredag och den måste jag verkligen göra bra ifrån mig på. Jag ska nog ta och göra flera uträkningar på dem så jag har den bästa eftersom jag vill redovisa korrekt på vita tavlan. Jag vill ha den bästa lösningen. Sen har jag ju en So läxa att göra också, jämförelseuppgift om män och kvinnor på annonser. Idag ska jag också titta på No:n så jag kan Menscykeln och könsorgansens namn som rinnande vatten tills nästa No lektion, måste ju kunna om hon frågar! Jag måse ju också göra svenska läxan tills imorgon! Läsa i en väldigt tråkig bok (men som säkert är nyttig) och sen skriva tre meningar och självklart ska jag göra mitt bästa. Till 110% för iaf man ska ställa sig upp och prata om de eller något så måste jag ju kunna beskriva precis som jag har tänkt. Och nu... så har jag nog ändå glömt några saker men då får jag titta i min kalender! Där finns det nog.
Jadu, ni ser ju att jag har endel att göra idag. Eh, väldigt mycket. Plus att jag ska hinna räkna lite kalorier och spegla mig också. Kunskap är inte tungt att bära, eller hur? Eller jo, faktiskt så är det väldigt tungt och speciellt när man har en diagnos av "en hög grad av anorexia nervosa" att bära på. Då ska jag ju hinna tänka på hur mycket den lilla chokladmuffinsen jag åt innehöll kalorimässigt (även fast det är jag själv som har bakat den för att verkligen vara säker på att det inte är en hög dos av socker vs smör i) och sen måste jag ju fundera på middagen också. Hur mycket var det nu i den där laxbiten? Så samtidigt som jag ska lära in mig några problemlösningar i matten ska jag också fokusera på att jag inte stoppar i mig något läskigt. Alltså väldigt läskigt. Men det här är min vardag! Så det så. Kunskap är tungt att bära. Det är det, jag lovar. Och jag har definitivt inte någon SUPERWOMANHJÄRNA som kommer klara alla mina läxor och uppgifter galant, felfritt och på rinnande vatten. Mycket suckar mellan So:n och spanskan kommer det bli, och tankarna kommer rulla iväg på andra håll lite då och då. Men jag önskar, önskar att jag kunde vara en Superwoman, klok och bra. Det är min högsta dröm, perfekt är allt som har betydelse!
Förra veckan hade vi ett matteprov, fast jag gjorde det själv eftersom alla andra redan hade gjort det pga att jag bara går halvtid i skolan. THANK GOD! att jag har världens underbaraste mattelärare, Rebcka always! Jag går in i rummet, sätter mig på stolen och stirrar på matteprovet. Blackout. H och F hade några minuter innan sagt att provet var superlätt och att de säkert hade rätt på de mesta, inget svårt alls med andra ord. Men när jag satt där på stolen kände jag hur prestationsångesten rev i mig, jag klararde ingenting. Jag var så jävla värdelös. Värdelös på matte och värdelös på allt. Jag fattade ingenting, läste provet om och om igen, men allting blev suddigt. Jag kunde absolut ingenting, jag som hade gjort hela röda kursen utan ett enda fel. Tillslut klarade jag inte av mer, jag gick till Rebecka och vi satte oss i rummet. Tårarna rann nerför kinderna och jag var så generad. Det här var ju verkligen inte ett tecken på att jag var bäst, även fast jag H och F fick göra ett särskilt prov med bara svåra uppgifter. Men snäll som Rebecka är sa hon att det var okej så jag fick gå hem och göra provet i lugn och ro. Men förstår ni, bara för jag råkar få en blackout för jag blir så nervös för att jag ska lyckas prestera bäst, då börjar jag böla som en bebis.
Och om jag blir stressad nu, hur ska det gå på gymnasiet? Jag som har planer att gå på Kärrtorps. Tänk om jag inte ens kommer in där? Vad gör jag då? Min dröm att jobba inom sjukvård. Läkare helst, men hur ska jag fixa alla de där MVG:na på gymnasiet från första dagen där tills den dagen jag tar studenten. Jag kan ju inte leva upp till mina krav och mål, det är omöjligt! Och kanske räcker inte ens MVG i allt för att komma in så jag kan utbilda mig som läkare utan det behövs mer. Jag får väl tänka över allt, kanske sjuksköterska är bra nog. Eller läkare? Eller juste, jag ska ju jobba på SCÄ med Marie. Men då... jadå måste jag var helt frisk. Ännu ett problem. Jag som inte vill bli frisk? Ja ni hör ju. Jag kan fylla en bibel med mina funderingar punkt slut.
Ond spegel
OND SPEGEL - SHORTA FEAT T-ROC
Jag ser person i skugga, gömd bakom grenar, rädd för sin identitet och allting som menas, kryper ner i svarta hålet, det kalla svarta fåret, hugget mot hjärtat, själen och håret, jag ser tårar som rinner, livslust förvinner, det psykiska tar över och sätter ett hinder. orden den får gör ont som hårda slag och ridån faller ned mer, dag för dag. går och möter mot dom vuxna kämpar den och ler, den känner deras tankar, hjälp, men ingen ser, döljer sina känslor, blir kall inuti, släpper några tårar och hatar sitt liv. Den står framför spegeln och undrar vad är fel. den vill också känna glädje och veta sin del och känna sig behövd, ha en vän vid sin sida. Det som pågår blir djupa sår och kommer svida
svårt å förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår. Spegelbilden visar inte så som jag mår. Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker. yo det är svårt å förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år. Slutet som jag ser är inom mig nu, jag ber det måste ta ett slut. Känner inte spegelbilden som tittar ut
yo personen utan stöd är som ett träd utan löv, helt naken och vilsen och känner sig död. Har tänkt denna tanke, att ta sitt liv och bli en fin ängel och leva i harmoni. lägger upp en strategi, hur allt ska gå till, tar pappret och pennan och skriver ett brev, yo det låter såhär; jag orkar inte mer, mamma o pappa -jag älskar faktiskt er, men det kanske inte märks för jag har levt i en hemlighet. Skulle ni veta allt skulle ni inte tro på min verklighet. Kränkt, slagen, utsatt för mobbning nu vet ni sanningen bakom min skolkning. Jag orka inte va där när dom slog mig sådär, när dom kalla mig sådär, så nu lämnar jag det här. Och snälla, var inte ledsna för mig för jag finns i era minnen som en tyst snäll tjej
svårt att förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår. Spegelbilden visar inte så som jag mår. Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker. yo det är svårt att förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år. Slutet som jag ser är inom mig nu, jag ber det måste ta ett slut. Känner inte spegelbilden som tittar ut
hon samlar sitt mod och går in på toaletten, tittar i medskåpet efter farliga tabletter, hon vänder och vrider, läser etiketter, hittar rätt, direkt, dags att lämna alla smärtorna. barskåpet nästa för att hämta sista spriten, med munnen full med tabletter o så svalde hon skiten, somnar in och hon drar mot andra sidan, förhoppnigsvis har hon det bra och slipper lida
svårt att förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår. Spegelbilden visar inte så som jag mår. Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker. yo det är svårt att förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år. Slutet som jag ser är inom mig nu, jag ber det måste ta ett slut. Känner inte spegelbilden som tittar ut
hur kan man göra så, mot en ensam person, man är inte tuff o cool o blir placerad på tron, hur kan man peka, skratta och säga sånna ord, för denna individ då kanske begår ett självmord, hur kan man va så hård och stänga ut någon så, att inte fatta att den har känslor o så, hur skulle ni må om det var ni som va den så jag har ett litet råd till er.... håll käften
Jag ser person i skugga, gömd bakom grenar, rädd för sin identitet och allting som menas, kryper ner i svarta hålet, det kalla svarta fåret, hugget mot hjärtat, själen och håret, jag ser tårar som rinner, livslust förvinner, det psykiska tar över och sätter ett hinder. orden den får gör ont som hårda slag och ridån faller ned mer, dag för dag. går och möter mot dom vuxna kämpar den och ler, den känner deras tankar, hjälp, men ingen ser, döljer sina känslor, blir kall inuti, släpper några tårar och hatar sitt liv. Den står framför spegeln och undrar vad är fel. den vill också känna glädje och veta sin del och känna sig behövd, ha en vän vid sin sida. Det som pågår blir djupa sår och kommer svida
svårt å förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår. Spegelbilden visar inte så som jag mår. Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker. yo det är svårt å förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år. Slutet som jag ser är inom mig nu, jag ber det måste ta ett slut. Känner inte spegelbilden som tittar ut
yo personen utan stöd är som ett träd utan löv, helt naken och vilsen och känner sig död. Har tänkt denna tanke, att ta sitt liv och bli en fin ängel och leva i harmoni. lägger upp en strategi, hur allt ska gå till, tar pappret och pennan och skriver ett brev, yo det låter såhär; jag orkar inte mer, mamma o pappa -jag älskar faktiskt er, men det kanske inte märks för jag har levt i en hemlighet. Skulle ni veta allt skulle ni inte tro på min verklighet. Kränkt, slagen, utsatt för mobbning nu vet ni sanningen bakom min skolkning. Jag orka inte va där när dom slog mig sådär, när dom kalla mig sådär, så nu lämnar jag det här. Och snälla, var inte ledsna för mig för jag finns i era minnen som en tyst snäll tjej
svårt att förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår. Spegelbilden visar inte så som jag mår. Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker. yo det är svårt att förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år. Slutet som jag ser är inom mig nu, jag ber det måste ta ett slut. Känner inte spegelbilden som tittar ut
hon samlar sitt mod och går in på toaletten, tittar i medskåpet efter farliga tabletter, hon vänder och vrider, läser etiketter, hittar rätt, direkt, dags att lämna alla smärtorna. barskåpet nästa för att hämta sista spriten, med munnen full med tabletter o så svalde hon skiten, somnar in och hon drar mot andra sidan, förhoppnigsvis har hon det bra och slipper lida
svårt att förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår. Spegelbilden visar inte så som jag mår. Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker. yo det är svårt att förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år. Slutet som jag ser är inom mig nu, jag ber det måste ta ett slut. Känner inte spegelbilden som tittar ut
hur kan man göra så, mot en ensam person, man är inte tuff o cool o blir placerad på tron, hur kan man peka, skratta och säga sånna ord, för denna individ då kanske begår ett självmord, hur kan man va så hård och stänga ut någon så, att inte fatta att den har känslor o så, hur skulle ni må om det var ni som va den så jag har ett litet råd till er.... håll käften
http://www.youtube.com/watch?v=7Q0F_0B_gaI
måndag 8 februari 2010
Musik, musik
Musik väcker så otroligt mycket känslor. Musik som har en text som man känner igen sig i och blir berörd av eller kanske bara en otroligt fin melodi.
När jag låg inlagd på avdelningen så lyssnade jag väldigt mycket på musik. Musik innan mat för att hålla mig någonlunda lugn, musik efter mat för att försöka dämpa rösterna som skrek i huvudet på mig men även bara under stunder jag vilade. Några låtar som alltid får mig att tänka på de två månaderna på avdelningen är Disappear, Sweet dreams och Such a lonely soul. Jag satt många kvällar ute i korridoren, i en av fotöljerna utanför mitt rum med iPoden och lyssnade. Eller låg i sängen och grät samtidigt som Beyonce sjöng. Musiken och låtarna får mig att tänka på alla känslor jag hade då. Och hur jag såg ut. Att jag kunde nå runt med handen om tjockaste delen på låret, runt överarmen, runt fotleden och känna revbenen sticka ut där det egentligen skulle finnas bröst. Blåmärken över benen och små sår på ryggraden där det hade skavts emot när jag hade gjort sit-ups. Eller att nu i efterhand se två ben som sticker ut i pannan på skolfotot som jag tjatade till mig i att få gå och ta. Ser ett leende som skriker efter näringsbrist och min ögon har aldrig varit sorgsnare.
Jag älskar låtarna, men det är ändå tungt att lyssna på dem. Får mig att minnas och komma ihåg saker jag trots allt fortfarande saknar. Jag kan inte neka det..
Men nu ska jag sova. Godnatt.
När jag låg inlagd på avdelningen så lyssnade jag väldigt mycket på musik. Musik innan mat för att hålla mig någonlunda lugn, musik efter mat för att försöka dämpa rösterna som skrek i huvudet på mig men även bara under stunder jag vilade. Några låtar som alltid får mig att tänka på de två månaderna på avdelningen är Disappear, Sweet dreams och Such a lonely soul. Jag satt många kvällar ute i korridoren, i en av fotöljerna utanför mitt rum med iPoden och lyssnade. Eller låg i sängen och grät samtidigt som Beyonce sjöng. Musiken och låtarna får mig att tänka på alla känslor jag hade då. Och hur jag såg ut. Att jag kunde nå runt med handen om tjockaste delen på låret, runt överarmen, runt fotleden och känna revbenen sticka ut där det egentligen skulle finnas bröst. Blåmärken över benen och små sår på ryggraden där det hade skavts emot när jag hade gjort sit-ups. Eller att nu i efterhand se två ben som sticker ut i pannan på skolfotot som jag tjatade till mig i att få gå och ta. Ser ett leende som skriker efter näringsbrist och min ögon har aldrig varit sorgsnare.
Jag älskar låtarna, men det är ändå tungt att lyssna på dem. Får mig att minnas och komma ihåg saker jag trots allt fortfarande saknar. Jag kan inte neka det..
Men nu ska jag sova. Godnatt.
söndag 7 februari 2010
Komplimanger och beröm
Jag önskar jag kunde ta åt mig av alla komplimanger och de beröm jag får.
"Du är så vacker, Elin", "Du behöver inte se ut som ett skelett för att vi ska gilla dig, för vi älskar dig för hur du är på insidan", "Gud vad fint ditt hår är, Elin!"
Men alla de orden rinner av mig direkt, ingenting fastnar som jag egentligen vill att det skulle kunna göra. För hur vet jag att personen bakom komplimangen eller berömmet inte sen går där ifrån och skrattande tänker "haha tänk om hon är så dum så hon tror att jag menar det" Eller något liknande. Jag kan ju aldrig vara riktigt säker på att den personen talar sanning, att hon säger för att hon menar det eller för att hon/han driver med mig.
Men säger jag något till mig själv, tar jag åt mig och tror på det. För trots allt är det bara de kommentarer jag säger till mig själv som kan jag kan vara säker på är sanna. Jag kan ju egentligen bara fullt ut lita på mig själv.
Jag vill kunna spara alla komplimanger och beröm i en liten låda längst in i huvudet och ta fram den dagen då jag behöver dem. Fast det kan jag inte, för där kommer det igen - jag vet inte ens om det är sant, just den kommentaren. Men någon gång, ja då ska jag börja kunna ta åt mig sånt som borde göra mig glad. Någon gång, någon gång i framtiden.
"Du är så vacker, Elin", "Du behöver inte se ut som ett skelett för att vi ska gilla dig, för vi älskar dig för hur du är på insidan", "Gud vad fint ditt hår är, Elin!"
Men alla de orden rinner av mig direkt, ingenting fastnar som jag egentligen vill att det skulle kunna göra. För hur vet jag att personen bakom komplimangen eller berömmet inte sen går där ifrån och skrattande tänker "haha tänk om hon är så dum så hon tror att jag menar det" Eller något liknande. Jag kan ju aldrig vara riktigt säker på att den personen talar sanning, att hon säger för att hon menar det eller för att hon/han driver med mig.
Men säger jag något till mig själv, tar jag åt mig och tror på det. För trots allt är det bara de kommentarer jag säger till mig själv som kan jag kan vara säker på är sanna. Jag kan ju egentligen bara fullt ut lita på mig själv.
Jag vill kunna spara alla komplimanger och beröm i en liten låda längst in i huvudet och ta fram den dagen då jag behöver dem. Fast det kan jag inte, för där kommer det igen - jag vet inte ens om det är sant, just den kommentaren. Men någon gång, ja då ska jag börja kunna ta åt mig sånt som borde göra mig glad. Någon gång, någon gång i framtiden.
Något bra jag har gjort idag
Jag och Tina pratade om att vi skulle försöka skriva något bra varje dag som vi hade gjort. Och svårt är det. Vet tusan inte vad jag ska skriva!
Jo jag kan skriva att jag var duktig som följde med mamma ut i skidspåret i några timmar. Usch så tråkigt det är, verkligen jättetråkigt men jag följde med iallafall. Jag åt mitt mellis på en klippa i solen, citronruta och 2 dl varm saft. Det gick bra. Kommer inte på något mer, men något litet är väl bättre än inget ändå!
Jo jag kan skriva att jag var duktig som följde med mamma ut i skidspåret i några timmar. Usch så tråkigt det är, verkligen jättetråkigt men jag följde med iallafall. Jag åt mitt mellis på en klippa i solen, citronruta och 2 dl varm saft. Det gick bra. Kommer inte på något mer, men något litet är väl bättre än inget ändå!
Listighet!
Idag började jag dagen som de allra flesta andra dagar, trött.. Började dagen med att åka till stallet tillsammans med Elin för att ta en tur med Felix och Hedda.
På väg ner till stallet kommer smarta lilla jag på att jag har glömt att säga till att Felix skulle vara inne, för att jag skulle slippa hämta han i hagen.. Men hoppas på att Felix har en bra dag..
Släpper av Elin hos Hedda och tar mig vidare till Felix.
Innan jag beger mig ut i hagen proppar jag ena fickan full med bananchips och ber än en gång att Felix ska vara på bra humör.
När jag går in i hagen och visslar på Felix så ser jag hur det glittrar till i hans ögon och tänker då; då var det bara till att börja traska..
Rätt och riktigt så när jag är ca 1 m från han så drar iväg, och gör så ett antal ggr innan han och gänget drar sig längst bort i hagen i den orörda snön där de stannar.
Så det var bara att traska efter i den så härligt knädjupa snön *suck*
När jag då nästan är framme drar de i full kareta hela vägen ner till grinden igen. Så då var det bara att traska tillbaka dit. Väl vid grinden igen så lekte han kurragömma bakom sin tjej Queen, trasslade med han där ett bra tag tills han stod brevid henne istortsett i jämnhöjd.. Då backade jag Queen mkt försiktigt och lyckades få tag på Felix. Tog "bara" 1 timme ungefär..
Väl inne var det inga problem, sadla tränsa och sticka iväg för att möta Elin. Red rundan som vi brukar och det gick bra tills vi skulle över ett dike, då lilla Hedda bestämde sig för att INTE gå över, med lite list och Felix som trampade upp ett spår genom snövallen så gick det tillslut.
Sen flöt det på hela vägen. Minnesbild som tyvärr inte finns på kort var Elins tur ner i snön och Heddas totalt snöiga huvud efter hon doppat det i snön.
Tycker våra turer ut i skogen är riktigt mysiga skönt att få lite omväxling mot de "egna" vägarna + att jag tror att Felix är lite småförtjust i Hedda..
En ändå helt ok dag i stallet..
På väg ner till stallet kommer smarta lilla jag på att jag har glömt att säga till att Felix skulle vara inne, för att jag skulle slippa hämta han i hagen.. Men hoppas på att Felix har en bra dag..
Släpper av Elin hos Hedda och tar mig vidare till Felix.
Innan jag beger mig ut i hagen proppar jag ena fickan full med bananchips och ber än en gång att Felix ska vara på bra humör.
När jag går in i hagen och visslar på Felix så ser jag hur det glittrar till i hans ögon och tänker då; då var det bara till att börja traska..
Rätt och riktigt så när jag är ca 1 m från han så drar iväg, och gör så ett antal ggr innan han och gänget drar sig längst bort i hagen i den orörda snön där de stannar.
Så det var bara att traska efter i den så härligt knädjupa snön *suck*
När jag då nästan är framme drar de i full kareta hela vägen ner till grinden igen. Så då var det bara att traska tillbaka dit. Väl vid grinden igen så lekte han kurragömma bakom sin tjej Queen, trasslade med han där ett bra tag tills han stod brevid henne istortsett i jämnhöjd.. Då backade jag Queen mkt försiktigt och lyckades få tag på Felix. Tog "bara" 1 timme ungefär..
Väl inne var det inga problem, sadla tränsa och sticka iväg för att möta Elin. Red rundan som vi brukar och det gick bra tills vi skulle över ett dike, då lilla Hedda bestämde sig för att INTE gå över, med lite list och Felix som trampade upp ett spår genom snövallen så gick det tillslut.
Sen flöt det på hela vägen. Minnesbild som tyvärr inte finns på kort var Elins tur ner i snön och Heddas totalt snöiga huvud efter hon doppat det i snön.
Tycker våra turer ut i skogen är riktigt mysiga skönt att få lite omväxling mot de "egna" vägarna + att jag tror att Felix är lite småförtjust i Hedda..
En ändå helt ok dag i stallet..
lördag 6 februari 2010
Min fina dag
Vill skriva något bra, men har svårt att få ord på mina tankar. Jag vill att folk ska få ta del av tankarna jag vill dela med mig till er men som inte får rätta glansen i ord utan borde läsas från huvud till huvud.
Idag var jag med Tina, vi var ute och red. Jag mådde bra. Förstår ni, jag mådde bra! Precis under stunden jag var tillsammans med Tina. Innan mådde jag skit för det var precis efter frukost och jag hade ångest så det värkte i bröstet. Efteråt mådde jag skit för att jag tänkte på lunchen som skulle komma när ja kom hem. Men under timmarna jag befann mig i Tinas och hästarnas sällskap och jag brydde mig inte om jag precis hade ätit ett mellanmål bestående på en ostsmörgås och 2 dl varm saft. Jag var för lycklig för stunden för att bry mig.
När jag kom upp på ponnyns rygg, när vi skrittade iväg mot gula huset för att se Tina och Felix komma på bron mot oss, så kände jag att det är såhär jag vill leva ju. Jag vill ju leva med dem jag älskar mest och mår bra med. Att inte ha mått så bra på flera månader har inte berört mig. Faktiskt inte ett dugg, för det enda jag intalar mig själv är att jag inte är värd att må bra.
Men att känna en gnutta lycka gjorde mig glad idag. När vi red vägen mot näringsberg, pratandes om livet och allt där emellan. När vi galopperade uppför backen, saktade av, travade, galopperade lite igen, skrittade, travade. Att sitta på en envis ponny är inte alltid lätt, men jag är minst lika envis. Jag är envisast. Jag skulle få över henne över hoppdiket. Och efter att Tina och Felix hade rivit snövallen och hoppat över ungefär åtta gånger så fick jag över henne. Efter att ha försökt komma upp på hennes rygg utan sadel, ramlat baklänges ner i snön, ramlat i snödrivor och skrattat så tårarna rann kom vi över. Men varje liten sekund bevarades i mitt hjärta.
Efter att ha skrattat ännu mera, pratat och suckat var vi tillbaka till stallet. Att ha pulsat i tung snö gjorde mig andfådd, men att det inte var jobbigt talade Ana till mig. Ana, personen bakom anorexin som sitter på min axel och viskar i mitt öra. Då medan jag gick bakom Tina och Felix böjde hon sig emot mig för att jag verkligen skulle höra hennes ord; "bra, duktig tjej. Du är så himla bra nu, du förbränner! Du klarar de, ge inte upp, stanna inte upp. Gå hela vägen! Du fixar de, då har du förbränt ett x-antal fler kalorier" Men istället för att den här gången lyssna på Ana löd jag Tina och efter halva vägen hoppade jag upp på Felix rygg. Jag blev lycklig igen, jag njöt av att få sitta på hans rygg... Ana bestämde inte nu! Nu ville ja bara må bra de sista stunderna av tiden tillsammans med mina fina vänner den här dagen. För första gången kunde jag verkligen tänka att jag ville må bra.
När jag tänker på dagen blir jag lite varm i själen. Lite, en gnutta. För under den här dagen har det iaf funnits vissa stunder där livet inte har varit kolsvart. Men nu har jag precis ätit kvällsmål och det smärtar så inihelvete i bröstet. Det kallas ångest.
Idag var jag med Tina, vi var ute och red. Jag mådde bra. Förstår ni, jag mådde bra! Precis under stunden jag var tillsammans med Tina. Innan mådde jag skit för det var precis efter frukost och jag hade ångest så det värkte i bröstet. Efteråt mådde jag skit för att jag tänkte på lunchen som skulle komma när ja kom hem. Men under timmarna jag befann mig i Tinas och hästarnas sällskap och jag brydde mig inte om jag precis hade ätit ett mellanmål bestående på en ostsmörgås och 2 dl varm saft. Jag var för lycklig för stunden för att bry mig.
När jag kom upp på ponnyns rygg, när vi skrittade iväg mot gula huset för att se Tina och Felix komma på bron mot oss, så kände jag att det är såhär jag vill leva ju. Jag vill ju leva med dem jag älskar mest och mår bra med. Att inte ha mått så bra på flera månader har inte berört mig. Faktiskt inte ett dugg, för det enda jag intalar mig själv är att jag inte är värd att må bra.
Men att känna en gnutta lycka gjorde mig glad idag. När vi red vägen mot näringsberg, pratandes om livet och allt där emellan. När vi galopperade uppför backen, saktade av, travade, galopperade lite igen, skrittade, travade. Att sitta på en envis ponny är inte alltid lätt, men jag är minst lika envis. Jag är envisast. Jag skulle få över henne över hoppdiket. Och efter att Tina och Felix hade rivit snövallen och hoppat över ungefär åtta gånger så fick jag över henne. Efter att ha försökt komma upp på hennes rygg utan sadel, ramlat baklänges ner i snön, ramlat i snödrivor och skrattat så tårarna rann kom vi över. Men varje liten sekund bevarades i mitt hjärta.
Efter att ha skrattat ännu mera, pratat och suckat var vi tillbaka till stallet. Att ha pulsat i tung snö gjorde mig andfådd, men att det inte var jobbigt talade Ana till mig. Ana, personen bakom anorexin som sitter på min axel och viskar i mitt öra. Då medan jag gick bakom Tina och Felix böjde hon sig emot mig för att jag verkligen skulle höra hennes ord; "bra, duktig tjej. Du är så himla bra nu, du förbränner! Du klarar de, ge inte upp, stanna inte upp. Gå hela vägen! Du fixar de, då har du förbränt ett x-antal fler kalorier" Men istället för att den här gången lyssna på Ana löd jag Tina och efter halva vägen hoppade jag upp på Felix rygg. Jag blev lycklig igen, jag njöt av att få sitta på hans rygg... Ana bestämde inte nu! Nu ville ja bara må bra de sista stunderna av tiden tillsammans med mina fina vänner den här dagen. För första gången kunde jag verkligen tänka att jag ville må bra.
När jag tänker på dagen blir jag lite varm i själen. Lite, en gnutta. För under den här dagen har det iaf funnits vissa stunder där livet inte har varit kolsvart. Men nu har jag precis ätit kvällsmål och det smärtar så inihelvete i bröstet. Det kallas ångest.
Har du nån gång känt?
Har du nån gång känt,
att allt känns fel?
man väljer fel väg,
och det saknas en del,
men hur man än vrider och vänder,
ser man inte biten man önskar gud sänder,
en ledtråd för att finna sig själv,
för att kunna känna sig levande igen,
du hör en röst som viskar ditt namn,
du önskar dig upp mot en änglafamn om du kämpar,
om du låter lågan brinna
då är möjligheten stor att du kan övervinna,
rädslan för att en dag inte finnas,
rädslan för att folk inte dig kommer minnas,
vem du är,
var du är,
har du funnits och andats i denna värld?
du får gåshud över kroppen,
sakta försvinner hoppet,
din dröm,
min dröm,
kan bli verklighet,
tro mig jag vet,
din dröm,
min dröm,
vi kommer hitta biten som saknas i livet,
när ensamheten smyger fram,
känns det som om man befinner sig någon annanstans,
i ett isolerat rum utan fönster,
man letar förbrilt efter ett mönster,
var när,
hur gick det fel?
vad vem varför,
blev det som de blev?
någonting fattas,
en bit av pusslet är borttappat,
ju mer dagarna går,
desto mer glider ens själ ifrån,
men en dag kommer biten finnas där,
den kommer bli en del av den man är,
den dagen jag blir hel,
kommer inte längre folk se ner på mig mer,
jag blir som en stjärna i centrum som alla ser,
din dröm,
min dröm,
kan bli verklighet,
tro mig jag vet,
vi kommer hitta biten,
som saknas i livet,
kan bli verklighet,
tro mig jag vet,
din dröm,
min dröm,
vi kommer hitta biten,
som saknas i livet
att allt känns fel?
man väljer fel väg,
och det saknas en del,
men hur man än vrider och vänder,
ser man inte biten man önskar gud sänder,
en ledtråd för att finna sig själv,
för att kunna känna sig levande igen,
du hör en röst som viskar ditt namn,
du önskar dig upp mot en änglafamn om du kämpar,
om du låter lågan brinna
då är möjligheten stor att du kan övervinna,
rädslan för att en dag inte finnas,
rädslan för att folk inte dig kommer minnas,
vem du är,
var du är,
har du funnits och andats i denna värld?
du får gåshud över kroppen,
sakta försvinner hoppet,
din dröm,
min dröm,
kan bli verklighet,
tro mig jag vet,
din dröm,
min dröm,
vi kommer hitta biten som saknas i livet,
när ensamheten smyger fram,
känns det som om man befinner sig någon annanstans,
i ett isolerat rum utan fönster,
man letar förbrilt efter ett mönster,
var när,
hur gick det fel?
vad vem varför,
blev det som de blev?
någonting fattas,
en bit av pusslet är borttappat,
ju mer dagarna går,
desto mer glider ens själ ifrån,
men en dag kommer biten finnas där,
den kommer bli en del av den man är,
den dagen jag blir hel,
kommer inte längre folk se ner på mig mer,
jag blir som en stjärna i centrum som alla ser,
din dröm,
min dröm,
kan bli verklighet,
tro mig jag vet,
vi kommer hitta biten,
som saknas i livet,
kan bli verklighet,
tro mig jag vet,
din dröm,
min dröm,
vi kommer hitta biten,
som saknas i livet
Och den andra halvan!
I försök till en presentation..
Hum.. Jag heter Elin som ni alla nog listade ut. I år fyller jag 15 år men det är tyvärr några månader kvar..
Har väldigt dåligt självförtroende och självkänsla även om det inte alltid syns till de yttre. Har nog alltid haft det, men det blev väldigt mycket mer när jag blev sjuk i anorexin. Innan jag blev sjuk har jag alltid varit en väldigt glad och sprallig tjej som tyckte att livet var roligt.
Har haft ÄS sen 2006-2007 men det var inte förrän våran 2009 så bröt det ut på "riktigt". Hösten har jag alltså spenderat på sjukhus, nästan fem måndader. Men nu är jag hemma, rider, försöker leva och träffa endel vänner. Sen vet man ju inte när man blir såkallad fri(sk), vilket kan dröja flera år. Äter antidepressiva mediciner för att kunna skratta lite emellan åt och det fungerar riktigt bra!
Har prestationsångest och är en perfektionist så det skriker om det också. Kanske för att jag känner att jag inte kan leva upp till alla förväntningar jag har på mig. Att vara den "pluggiga" tjejen som alltid får bäst betyg, högst på prov eller är ett mattesnille. Har lätt till att fälla tårar vilket jag gör om jag känner att pressen blir för hård, om jag märker att jag inte gjort det perfekt. Allting jag gör måste bli perfekt, jag måste skriva snyggast i mattehäftet och blir det fult river jag ut sidorna direkt. Hade ett väldigt stort intresse för bild då jag gick profilinriktning på Eriksdalsskolan men efter ett tag började jag känna att bilderna inte blev så perfekta som jag ville. Har nu väldigt svårt att ta pennan i handen och rita då jag känner att ingenting blir så bra som jag vill.
Jag lever för mina vänner och för hästen. Det var nog dem som fick mig att inse att sjukhus kanske inte är det bästa trots allt. Har även två stycken kaniner, Appi och Coco.
Går halvtid i skolan och pluggar endel. Min vardag består väl av skola, vänner, fika och hästar.
Det var nog allt, så nu vet ni lite. Kommer skriva mer om anorexin och känslorna kring de allteftersom...
Hum.. Jag heter Elin som ni alla nog listade ut. I år fyller jag 15 år men det är tyvärr några månader kvar..
Har väldigt dåligt självförtroende och självkänsla även om det inte alltid syns till de yttre. Har nog alltid haft det, men det blev väldigt mycket mer när jag blev sjuk i anorexin. Innan jag blev sjuk har jag alltid varit en väldigt glad och sprallig tjej som tyckte att livet var roligt.
Har haft ÄS sen 2006-2007 men det var inte förrän våran 2009 så bröt det ut på "riktigt". Hösten har jag alltså spenderat på sjukhus, nästan fem måndader. Men nu är jag hemma, rider, försöker leva och träffa endel vänner. Sen vet man ju inte när man blir såkallad fri(sk), vilket kan dröja flera år. Äter antidepressiva mediciner för att kunna skratta lite emellan åt och det fungerar riktigt bra!
Har prestationsångest och är en perfektionist så det skriker om det också. Kanske för att jag känner att jag inte kan leva upp till alla förväntningar jag har på mig. Att vara den "pluggiga" tjejen som alltid får bäst betyg, högst på prov eller är ett mattesnille. Har lätt till att fälla tårar vilket jag gör om jag känner att pressen blir för hård, om jag märker att jag inte gjort det perfekt. Allting jag gör måste bli perfekt, jag måste skriva snyggast i mattehäftet och blir det fult river jag ut sidorna direkt. Hade ett väldigt stort intresse för bild då jag gick profilinriktning på Eriksdalsskolan men efter ett tag började jag känna att bilderna inte blev så perfekta som jag ville. Har nu väldigt svårt att ta pennan i handen och rita då jag känner att ingenting blir så bra som jag vill.
Jag lever för mina vänner och för hästen. Det var nog dem som fick mig att inse att sjukhus kanske inte är det bästa trots allt. Har även två stycken kaniner, Appi och Coco.
Går halvtid i skolan och pluggar endel. Min vardag består väl av skola, vänner, fika och hästar.
Det var nog allt, så nu vet ni lite. Kommer skriva mer om anorexin och känslorna kring de allteftersom...
Bra saker gjorda idag (igår)
Lovade att jag skulle skriva in nått bra som jag hade gjort och kunde inte komma på nått.. Men antar att minsta lilla bra saken är bättre än inget.. Och det är väl mer saker som jag har fått uträttade idag..
Har iaf tvättat och tumlat 3 maskiner idag, fyllt på spolarvätska i bilen, städat ur den som hastigast, där tog det stopp..
Men som sagt så är det väl bättre än inget.. Näe nu måste jag ta och lägga mig så jag orkar upp vid 8..
Nattinatti/Tina
Har iaf tvättat och tumlat 3 maskiner idag, fyllt på spolarvätska i bilen, städat ur den som hastigast, där tog det stopp..
Men som sagt så är det väl bättre än inget.. Näe nu måste jag ta och lägga mig så jag orkar upp vid 8..
Nattinatti/Tina
fredag 5 februari 2010
Ena halvan av oss då!
Tänkte att jag skulla ta och presentera mig lite kort.
Är då tjej född på slutet av år -84 och har därför ganska nyligen hunnit bli hela 25 år gammal.
"Lider" av dålig självkänsla och dåligt självförtroende, som troligtvis gynnar sig i att jag blev mobbad som liten.
Har alltid varit tyst och försiktig av mig, och vänt mig inåt istället för att säga hur jag känner och tycker.
Vilket då resulterade i att jag fick raseriutbrott när jag blev pressad, som de andra barnen då tyckte var skitkul.
Har oxå relativt lätt för att ta till tårar när jag blir sårad/ledsen/arg och som barn är det nog inte alltid helt lätt. Då de andra var mkt "tuffare".
Mitt stående smeknamn i skolan var Tinagrina.
Vart mobbad från typ 2an till 8an.
Och det sitter i än.
Avskyr att hålla föredrag, stå i centrum, mm och att använda mic kommer absolut inte på fråga.
Det som jag brinner för i mitt liv är hästar, hundar och mina vänner. Har en egen häst och en till på väg :) 2st hundar och 2st katter.
bor tillsammans med min sambo i en underbar lägenhet i villa på "landet".
Jobbar som ridlärare(ja det går emot att "hålla föredrag",2stå i centrum" mm) och har eget företag tillsammans med min sambo. Så har fullt upp att göra hela dagarna i ända.
Lite kort info om mig, kommer skriva mer om mobbingen och alla känslor som kommer därmed allteftersom.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
