Eloge till dem som orkar läsa

Jag har bestämt mig. Jag ska och vill bli frisk. Jag vill verkligen det, jag är trött på all den här sicknessen. Jag kommer ingen vart, jag blir varken sjukare eller smalare och jag plöjer bara mina spår djupare. Jag har varit där, dit alla anorektiskapersoner vill. Och jag kan säga er, att det är inte ett paradis dag ut och dag in. Visst, jag vägde nästan 30 kg men i spegeln var jag fortfarande smällfet även fast alla kläder satt som tält på mig. Jag har blivit inlagd på ett sjuhus, specialicerat på ätstörningar, varit inlagd i ett akutrum för de allra sjukaste personerna och inom låsta portar (det vi kallar sluten vård) i hela 5 månader. Jag har blivit tvångsmatad och gått med stora sår i hela munnen, vilket blev så allvarliga skador att jag fick bedövning 6 gånger om dagen i munhålan eftersom jag knappt kunde prata, jag hade blåmärken över kinderna, legat i sängen med slangar, fått näring genom sond, haft dygnet runt vak och hamnat i länsrätten eftersom jag fick LPT (lagen för psykiatrisk tvångsvård = mina föräldrar har inte längre någon talan i vad som händer med mig, de har inte någon vårdnad utan det är läkarna som avgör allt som handlar om mig). Jag har varit så sjuk som det gick innan man dör. Min puls var under femto vilket gör att hjärtat kunde stanna vilken sekund som helst eftersom svälten var så påfrestande för hjärtat. Men jag ska inte tillbaka dit, jag vill inte se min mamma gråta 22 av 24 timmar om dygnet, vill inte höra pappa skrika efter mig när ja slår igen dörren framför honom. Det går liksom inte att vara sjukare än vad jag var, så vart ska jag tillbaka till om jag slutar äta? Då dör jag. Och snabbare går det eftersom min kropp nu vet hur det fungerar.
Jag kan bara inse att jag aldrig kan bli sjukare än vad jag var 2009. Jag har gjort allt som en riktig anorektisk person har gjort. Jag har sparkat mina behandlare, spottat ut mat över dem, skrikit, svurit åt dem, slagit dem i ansiktet och hatat dem mer än mest. Jag har manipulerat, hårdtränat, vägrat sitta under en hel dag. Observera under en hel dag. Och jag brände inte mer för det, mina fötter blev istället uppsvullna, vilket berodde på att hjärtat höll på att sluta fungera så vätskan inte kunde pumpas. Jag har vägrat dricka vatten, stoppat ner mat i plastpåsar innanför tröjan, ja allt ni kan komma på har jag förmodligen gjort. Tänker inte ta upp allt här eftersom det kan trigga igång andra.

Jag tänker alltså undvika andra människor med äs som inte är friskare än mig. För samtidigt som jag vill komma loss känner jag att jag måste bevisa för dem att det var JAG som var SJUKAST. Vilket jag då också var, jag var sjukast på hela avdelningen när jag kom in. Och sjukare kan jag ju inte bli? Så. Det var de. Jag faller, jag blir misshandlad, jag får ångest som stiger mer och mer. Men.. visst jag faller, men jag tar mig upp också. Jag har fina vänner som hjälper mig, och nu vet jag också vilka som är mina riktiga vänner. Och ni vet nog också.
Elin